08-519 303 00 
Maila oss 
Skribent: Tobias Sandén
Resan till Costa Navarino med Golf Plaisir var äntligen här, och förväntningarna var skyhöga. Årets studieresa lockade 28 deltagare från våra kontor i Sverige, Danmark och Finland. Syftet med dessa årliga resor är att utforska och lära känna de golfdestinationer vi marknadsför, samtidigt som det ger oss en möjlighet att stärka banden mellan kollegor och partners. Costa Navarino har en särskild plats i mångas hjärtan, och det påstås vara den bästa golfresorten i Europa. Jag själv har inte varit här tidigare, och därför var jag kanske lite extra taggad när vi anlände.
Hotellet
The Westin Costa Navarino är ett charmigt hotell med fem välförtjänta stjärnor. De har lyckats göra en stor anläggning mysig. På riktigt. Hela hotellområdet är uppbyggd likt en by, där man kan strosa omkring på torget bland olika caféer och restauranger. Hotellrummen kommer såklart i olika format och nivåer. Rummet vi bor på är ett ganska klassiskt och modernt dubbelrum. Skön säng med många kuddar, stor och rymlig balkong, toalett med både dusch och badkar och givetvis den numera standardiserande lösningen med ett öppet fönster mellan wc-avdelningen och sov-avdelningen. Här finns ytterligare ett hotell, The Romanos, som är sammankopplat med Westin genom nämnda by. The Romanos tillhör Marriott Luxury Collection och om de fem stjärnorna var välförtjänta på Westin så blir de ännu lite tydligare och självklara på The Romanos. Man får dessutom ännu lite mer privat och intim känsla här.
Då vi reste hit utanför ordinarie säsong var alla restauranger stängda, förutom bufférestaurangen där vi intar både frukost och middag. Det är som sig bör en väldigt hög standard där både morgon och kväll och de olika bemannade stationerna där maten lagas på beställning är både trevliga och uppskattade. Ibland på liknande hotell kan jag få en känsla att personalen inte alltid har sin bästa dag. Så känns det inte här. All personal på denna resort känns genuint sympatiska, från caddiemaster till omelettkock.
Golfen
De två banorna Hills och Olympic Course ligger uppe i bergen och en shuttle på ca 20 – 25 minuter är planerad att avgå kl 07:20. Alla verkar dock inte ha fått samma information, så bussen avgår snarare 07:30. Vid ankomst till dessa två banor, som delar klubbhus med varandra, får man snabbt en härlig känsla i kroppen. Golfbilarna står uppradade och personalen står redo för att hjälpa till med bagar och frågor. Under färden mot rangen passerar vi härligheter som övningsgreen, chippinggreen och pitchområde. Allt har felfri kondition och finish, och då är vi ändå här i slutet av november! Man blir glad ända in i själen av att se detta och vore det inte för tidspressen hade jag gärna stått en heldag eller två på dessa övningsområden. Själva banorna har jag dock inte hört så mycket om så jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag ska ha på dessa, men är man Europas bästa golfresort så bör man väl kunna förvänta sig en ganska hög nivå tänker jag.
Vårt första varv spelas på Hills och redan på ettans tee är jag förälskad. Jag trodde jag skulle komma till en kort bana där avsaknad av breda landningsytor skulle få mig att tvingas spela järnklubbor från tee. Det visade sig istället att banan faktiskt var ganska bred från tee och längden på hålen manar till att välja längsta klubban i bagen. Även greenområdena på Hills är ganska generöst tilltagna. Det mest fascinerande med banan tycker jag är hur isolerade alla hål känns. De allra flesta hål kantas av olivlundar och emellanåt så får man vyer över området som är fantastiska. Hålen ligger utplacerade som frimärken i det otroligt vackra landskapet.
Efter en snabblunch väntar ett varv på Olympic. Fortfarande lite tagen av kvaliteten på Hills känner jag mig som ett litet barn på julafton. De första nio hålen rullar på ganska intetsägande. Visst, det är absolut inget fel på banan, men jag känner inte att den håller riktigt samma nivå som Hills. På båda dessa banor spelade vi från gul tee och på Hills kändes det som ett bra val för oss, medan det på Olympic kanske hade passat bättre med vit tee. Jag upplever att Olympic spelas lite kortare generellt och framförallt korthålen. Ett par av korthålen spelas kortare än 100 meter och här hade jag gärna sett några meter till. Samtidigt som jag tycker det så kan jag inte komma ifrån att jag även tycker det är vansinnigt kul med korta korthål. Dessa hål är också lite finurligt ritade och även om det ser lätt ut från tee så inser man ganska snart att det kommer kosta att missa på fel ställe. Efter de första nio hålen öppnas dörrarna till en ny värld. Nu kommer vi ut till kustsidan av berget och i stort sett alla hål som följer har en magisk vy över bukten och kanske just tack vare det så upplevs även hålen mycket bättre rent designmässigt. Golfen börjar spela mindre roll och det handlar det mer och mer om att få till det perfekta fotot. Efter rundan hinner vi sitta ner på uteserveringen. Mörkret börjar snart tränga sig på och det annalkande ovädret skapar ett fint skådespel med alla blixtar i fjärran. När vi kommer tillbaka till hotellet har ovädret nått fram. Regnet är kraftigt och åskan kommer allt närmare. Oron för att morgondagens rundor ska ställas in är påtaglig.
06:30 är det dags för frukost igen. Samtalsämnet är den åskknall som kl. 01:40 var i princip rakt ovanför hotellet. Ljussken och ljud kom unisont och varade i flera sekunder. Fortfarande nu under frukosten är åskknallarna frekventa och det känns oerhört avlägset att få till ett golfvarv. Vi bestämmer att vi trots allt tar shutteln till Bay Course så kanske vi kan vänta ut vädret på plats.
Bay Course ligger precis nedanför berget där Hills och Olympic ligger, så transfern är några minuter kortare. Under denna korta bussfärd börjar vädret faktiskt klarna en aning och hoppet stiger. Väl framme på Bay så skymtar solens morgonstrålar fram en aning och glädjen stiger när vi inser att vi kommer kunna starta varvet. Bay Course är en otroligt vacker bana som ligger placerad precis som det låter. En snegling på scorekortet skvallrar om en relativt kort bana, så vi beslutar att spela banan från vit tee. Nattens regnväder har varit tuff för banan och det är svårt att hitta torra, eller kanske rent av mindre blöta, platser på fairway. Under ordinarie säsong är denna plats otroligt solsäker, med strålande väder från tidig vår till sen höst.
Redan på hål ett känns omgivningen fantastisk. Hålet går svagt utför och spelas i riktning mot vattnet. Väldigt fint och bra öppningshål. Tvåan är ett korthål som spelas längs strandkanten och med dagens vind som ligger mot från vattnet får vi klubba upp ett par klubbor. Ett tufft men otroligt härligt korthål, och vi har bara startat. Varvet och superlativen rullar på. Jag vet inte om jag någonsin varit på en bana där så många hål rent omgivningsmässigt är lika vacker. Rent spelmässigt passar den nog bättre för mellan och höghandicappare dock. Vi spelade som sagt från vit tee och med tanke på både väta och vind så spelade vi den nog så lång som det bara är möjligt. Ändå smyger en känsla på att det bara är korthålen som överlag står upp längdmässigt. De är roliga, tuffa och varierande där allt från hybrid till wedge används under dagens varv. Trots den enorma mängden regn som föll under natten på banan så blir det aldrig lerigt eller sörjigt och man inser att dessa banor förmodligen är byggda enligt konstens alla regler. Efter rundan är vi rörande överens över glädjen att få möjlighet att spela dessa banor. Det är en upplevelse för livet.
Vi packar snabbt in oss i minibussen för färd tillbaka till hotellområdet för spel på områdets fjärde bana, The Dunes. Jag har hört från några att detta är den bästa banan, så fatta min iver och förväntning. Jag blir inte besviken. Tvärtom. Denna bana har allt. Bra golfhål med rejält tilltagna ytor både för utslag och inspel. Missar man fairway blir det dyrt. Missar man greenen blir det ännu dyrare. Även denna bana bjuder på fantastiska omgivningar och vyer. Visserligen är vinden mer än påtaglig denna dag, men även från gul tee känns denna bana betydligt tuffare än Bay från vit tee. Hindren ligger bra placerade från tee och det är generellt lite djupare och svårare fairwaybunkrar på denna bana. Bäst att undvika dessa. Detta blev ett varv som innehöll det mesta. Mina spelpartners fick visa upp stundtals bländande närspel, där Martin började med att sänka en pitch på ettan. Peter hade sitt livs inledning på varvet och sänkte två bra birdiputtar på tvåan och trean. Dessutom sänker han senare både ett lobbslag och ett 50-meters wedgeslag. Magiskt! Mot slutet av varvet snackar vi oväder. Hällregn och kraftig vind under våra tre avslutningshål och vi fick till och med en del hagel. När det är min tur att slå ut på 17 tilltar vinden ännu mer i styrka. Hålet mätte 140 meter och spelas nedför vilket gör att det spelmässiga måttet förmodligen är 130 meter. Jag höll en järnfemma i handen (som jag normalt slår 170 meter) och känner att det är alldeles för lite klubba. Eftersom det hällregnar också så orkade jag faktiskt inte byta upp mig. Jag nöjer mig med mitt val och vevar till. Denna järnfemma var faktiskt helt okej slagen, men flög endast 73 meter. 87 meter kvar till flagg alltså, och nu är jag trots allt nere i nivå med flaggan. Slår en bra järnåtta som blir 5 lång och två puttar senare får jag nöja mig med bogey. Som om mina spelpartners bländand spel tidigare under varvet inte vore nog, så avslutar Martin med två par i detta oväder. Jag lyfter på hatten och nominerar honom till Jerringpriset.
Jag kan inte nog rekommendera en resa hit. Orden räcker inte till. För oavsett vilken bana man uppskattar mest så kommer alla vara förälskad i minst en av banorna. Golfbil är lite av ett måste på dessa banor. Nivåskillnaderna och emellanåt långa avstånd mellan hålen skulle ta udden av det roliga om man istället gick. Jag tycker dock inte att golfbilen förstör upplevelsen här. Det blir ändå 10 000 steg på ett varv och man kan givetvis gå sträckor emellanåt så länge bilpartnern tar hand om bilen. Det finns många fantastiska resorts i Europa och det är lite av en omöjlig uppgift att rangordna de olika. Tycke och smak avgör som ofta. Jag avstår därför detta men jag kan ärligt säga att det finns ingenstans jag hellre skulle åkt just denna gång.